Halli hallå. Som första dag jag kör på den här utmaningen vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp det hela. Hur personlig ska jag vara? Vad vill man veta om mig? Jag skulle kunna skriva hela dagen utan att ens få någon brist på något att skriva om. Nåväl, låt oss (schizovarning) börja.

Jag heter Niklas Söderström och är sextusentvåhundraåttiotre dagar gammal. Jag har levt, växt upp och bor i en villa hela mitt liv långt ute på landet utan trottoar och hästhagar lite överallt. Det har nog inte gått en enda dag på att jag inte klagat på att det är så sablarns långt till bussen och det sociala livet. Det är inte förrän nu på senare tid jag tagit mig i kraget och faktiskt börjat umgås med mina underbara vänner på kvällar och helger. Tidigare har jag varit en ensamvarg som mest varit för mig själv och gillat det. Nu skulle jag inte klara mig utan att göra något på helgerna, där bortser jag absolut att jobba. Arbetet vill jag inte ägna åt mina dyrbara helger till.

Vad är det då för jobb jag snackar om? Som många andra unga i dagens samhälle är min arbetsgivare Sveriges öppnaste restaurang, McDonalds. Under sommaren jobbade jag nio timmar om dagen i två månader på restaurangen precis vid Kungsträdgården. Jag ångrar det absolut inte, det är en jävligt bra erfarenhet jag har. Däremot kändes det som om mitt sommarlov började när höstterminen välkomnade mig med en massa skolarbeten. Tyvärr var det en resväg på en timme enkel resa dit och att ta nattbussen till jobbet när man hade öppningspass kändes inget vidare. Jag sade upp mig där och sökte till McDonalds vid Globen, tvåhundra meter från skolan. Arbetet är det inget fel på, arbetskamraterna är underbara och att stå i kassan är inget jobbigt egentligen. Det är väl bara lönen man bör klaga på om man ska se något negativt. Okej då. Stressen också.

Kunskapsgymnasiet i Globen är min väldigt coola skola. Jag har kanske inte de bästa betygen men jag gör det jag orkar och är nöjd med det jag får för det. Insåg att jag blivit jävligt lat med skolan, fan. Måste få upp mitt tempo nu de sista veckorna innan jullovet. Samhällsprogrammet med inriktning ekonomi är det som underhåller mig dag ut och dag in, ångrar absolut inte mitt val men mer intresse kunde jag faktiskt ha visat på lektionerna. Nu blev jag lite deprimerad, gillar egentligen inte att prata om skolan på andra ställen än i skolan.

Något som jag alltid har gillat är att dansa. Har dansat allt från afrodans till baletteknik och streetdance i tio år nu. Det är något jag aldrig kommer att sluta med, jag hade halvt abstinens den terminen jag brutit foten och inte kunde dansa. Att bryta foten gillas absolut inte. Den här terminen kör jag streetjazz en gång i veckan, det är egentligen mer än vad jag hinner men man får ta den tid man behöver för att ha roligt.

Förutom dansen, skolan, vänner och jobbet ägnar jag mig också min tid i kyrkan. Jag har gått en ettårig ledarutbildning där jag lärt mig hur man hanterar grupper och även fått en fördjupning inom den kristna tron. I vår ska jag åka till Assisi på läger med ett gäng underbara konfirmander och ledare. Det ser jag verkligen fram emot.

För att sammanfatta mitt liv rullar det på med underbara vänner, ett jobb, gratis skolgång och mat för dagen. Inte för att klaga men.. min lycka brukar oftast finnas i materiella saker. Min nästa investering (förutom kanske en till lussebullskalender) blir till en Macbook Air.